Nu är vi uppropade i riksdagen. Det började med Gudstjänsten i Storkyrkan. Den inleddes som brukligt med procession, körsång, textläsning och sedan kom predikan av Stockholms biskop Eva Brunne som innehöll såväl gratulationer, reflektioner som uppmaningar. Under talet reste sig Sverigedemokraterna och marscherade ut demonstrativt.
Eva Brunnes predikan följdes av en lång, lång applåd. Jag fick ”ståpäls” och gråten i halsen och mindes min barndom med ransoneringskort, mörkläggningsfönster, sökarljus på himlen, skyddsrumsövningar, evakuerade barn från Finland och norrmän på väg till England jag av olika skäl fick möta. Jag minns hur man behandlade en av mina klasskamrater som var judinna. I hennes familjs hall stod packade resväskor. När jag frågade varför blev svaret att vi måste gömma oss om tyskarna kommer.
Sverigedemokraternas högljudda uttåg kommer att diskuteras mycket och länge, mycket mer än det som blev följden av att Bengt Westerberg reste sig ur TV-soffan på valnatten 1991 när Ny Demokrati valts in i riksdagen.
Vi i riksdagen har att leva med valresultatet. I utskott och kammare ska vi arbeta för att komma fram till bra lösningar, diskutera, debattera och möta varandra, och möta våra politiska motståndare på ett respektfullt sätt. Så ska det vara i en demokrati. Men för den skull behöver vi inte gilla varandra och definitivt inte tvingas att bli vänner med alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar