Hej!
Äldrefrågorna har varit på tapeten under hela hösten. Besluten om trygghetsboendena är tagna, det har jag skrivit om tidigare. Jobbskattefrågan och den högre skattebördan för pensionärer fortsätter. Det är en fråga som vi måste ha bra svar på i valrörelsen.
Positivt och intressant är det policyprogram om ”Bästa möjliga vård för de multisjuka äldre” som Svensk förening för allmänmedicin (SFAM), Svensk geriatrisk förening (SGF) och Svensk Internmedicinsk förening (SIM) lagt fram. De definierar multisjuka äldre som äldre personer med komplexa behov av medicinsk vård och omsorg, där vården kräver nära samverkan mellan kommun, primärvård och slutenvård och skriver att:
”Först och främst behöver varje multisjuk äldre ett boende och en daglig omsorg som minskar risken för försämrat hälsotillstånd och möjliggör ett värdigt liv. Viktigast är trygghet i vardagen, möjlighet till social samvaro, vällagad och välserverad mat, en god personlig hygien och möjlighet till utevistelse. Till detta kommer sjukvårdsbehoven."För att leva upp till detta krävs en rad saker. De tre föreningarna lyfter bl.a. fram att varje multisjuk äldre ska ha en namngiven huvudansvarig vårdgivare såväl inom kommunens hemtjänst som inom primärvården samt tillgång till geriatrisk kompetens. Kring varje multisjuk äldre ska det finnas ett för individens behov anpassat multidisciplinärt och multiprofessionellt team. Om sjukhusvård behövs ska den äldre kunna komma direkt till en avdelning och inte tas in via akuten.
Liknande tankegångar har framförts av andra och då kommer man alltid in på huvudmannaskapsfrågan. Det delade ansvaret för äldres vård- och omsorgsbehov mellan landsting och kommun fungerar helt enkelt inte. Erfarenheterna från Norrtälje, där det sedan fyra år i projektform funnits en gemensam organisation för hälso-, sjukvård och omsorg är goda.
I en utvärdering av projektet har visats att insatserna för de äldre har blivit bättre samordnade, överlämningarna från slutenvården till öppenvården och omsorgen smidigare och förståelsen för varandras uppdrag bättre när kommun och landsting lägger alla pengarna i en påse.
För tjugo år sedan när Ädel-reformen var på väg att formuleras kunde partiernas företrädare på riks, landstings- och kommunnivå inte enas om vem som skulle ha ansvaret för de multisjuka äldre och så drog man gränsen så att säga mittpå i stället för att utgå från att den äldre är ”odelbar”. Ädel förde med sig att boendesituationen för människor med demens och multisjuklighet blev bättre, men samtidigt blev sjukvården sämre. Kommunerna insåg inte att det var svårt sjuka personer som tidigare legat på långvården som de skulle ta ansvar för. Nu krävs en förändring men vem vågar ge sig på huvudmannafrågan? Själv tycker jag att vi måste ha en huvudman för vården och omsorgen för äldre människor. Det är för dem insatserna ska vara till för.
Med detta vill jag önska er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.
måndag 21 december 2009
onsdag 9 december 2009
EMA och avancerade läkemedel
I riksdagsgruppen gläds vi åt att Cecilia Malmström nu är föreslagen som kommissionär. Det är en stor framgång för henne, men också för Folkpartiet. Hon är en sann europé som ser stora möjligheter i det kommande EU-arbetet, inte minst nu när Lissabonfördraget är i hamn.
Själv har jag just varit på ett möte på europeiska läkemedelsmyndigheten, European Medicines Agency (EMA) för att diskutera hur EMA kan ta tillvara läkemedelskonsumenternas erfarenheter av och synpunkter på läkemedelsbehandling. Det gäller t.ex. hur informationen till konsumenterna om olika läkemedel bör utformas. Hur begripliga och läsbara är egentligen texterna i de bipacksedlar som ligger i läkemedelsförpackningarna. En annan fråga som inte minst patienter med kroniska sjukdomar vill ha svar på är på vilka grunder ett läkemedel godkänts för användning.
EMA har sedan några år på försök en rådgivande grupp bestående av företrädare för patient- och konsumentorganisationer till sitt förfogande där de nämnda frågorna har behandlats. Erfarenheterna är så positiva att nu vill EMA gå vidare med en mer permanent organisation.Vid mötet uttalade man sin tillfredsställelse över att EMA nu byter direktorat från att ligga under "DG Enterprise" till "DG Sanco". Det innebär att EMA liksom Läkemedelsverket i Sverige som ju sorterar under Socialdepartementet nu ses som en del av hälso- och sjukvården och inte primärt som en del av näringslivet.
Det var många andra frågor som behandlades under mötet, men jag begränsar mig till de nya läkemedel som är på väg och som kallas avancerade läkemedel på grund av den komplicerade teknik deras framtagande och användning bygger på. Hit hör antikroppar mot olika cancerformer, antikroppar som bromsar utvecklingen av Alzheimers sjukdom, läkemedel som kan byta ut defekta gener eller klippa bort defekta delar av en gen hos människor med ärftliga sjukdomar samt läkemedel som reparerar skadat brosk, skadad ryggmärg och skadade näthinnor. Det finns små partiklar av metaller - nanopartiklar upphöjda med så många minusnollor efter sig att jag inte har räknat dem - som kan fås att döda precis de celler de är riktade mot, t.ex. cancerceller. Mycken forskning återstår dock för att vi ska vara säkra på att de inte missar målet och för med sig oönskade reaktioner hos människa av allvarligt slag.
De nya läkemedlen kan komma att revolutionera livet för inte minst människor med sällsynta diagnoser eller med andra kroniska sjukdomar, men de kommer att kräva komplicerad och säker diagnostik och en mer individualiserad behandling än den vi ser idag. Den här morgondagen måste vi förbereda oss på. Ger läkarutbildningen de blivande läkarna de kunskaper som behövs för att de ska kunna använda de nya läkemedlen? Behövs "certifiering" av de läkare som får förskriva de nya läkemedlen? Är läkemedelskontrollen utformad så att vi kan ge rimliga garantier för de nya läkemedlens effektivitet och säkerhet?
Deltagarna i EMA:s möte var överens om att det här är frågor vi måste ta tag i redan nu, men som en av deltagarna i mötet sa: "Vi har så fullt upp med att lösa dagens problem att vi inte hinner ta tag i morgondagens". Naturligtvis får vi inte stanna vid det uttalandet. Nu ankommer det på oss politiker att lyfta blicken och ta tag i morgondagens frågor för patienternas skull. Det hägrar som jag ser det en ljusnande framtid för människor med kroniska och livshotande sjukdomar om vi gör något med det vi vet behövs redan idag.
Själv har jag just varit på ett möte på europeiska läkemedelsmyndigheten, European Medicines Agency (EMA) för att diskutera hur EMA kan ta tillvara läkemedelskonsumenternas erfarenheter av och synpunkter på läkemedelsbehandling. Det gäller t.ex. hur informationen till konsumenterna om olika läkemedel bör utformas. Hur begripliga och läsbara är egentligen texterna i de bipacksedlar som ligger i läkemedelsförpackningarna. En annan fråga som inte minst patienter med kroniska sjukdomar vill ha svar på är på vilka grunder ett läkemedel godkänts för användning.
EMA har sedan några år på försök en rådgivande grupp bestående av företrädare för patient- och konsumentorganisationer till sitt förfogande där de nämnda frågorna har behandlats. Erfarenheterna är så positiva att nu vill EMA gå vidare med en mer permanent organisation.Vid mötet uttalade man sin tillfredsställelse över att EMA nu byter direktorat från att ligga under "DG Enterprise" till "DG Sanco". Det innebär att EMA liksom Läkemedelsverket i Sverige som ju sorterar under Socialdepartementet nu ses som en del av hälso- och sjukvården och inte primärt som en del av näringslivet.
Det var många andra frågor som behandlades under mötet, men jag begränsar mig till de nya läkemedel som är på väg och som kallas avancerade läkemedel på grund av den komplicerade teknik deras framtagande och användning bygger på. Hit hör antikroppar mot olika cancerformer, antikroppar som bromsar utvecklingen av Alzheimers sjukdom, läkemedel som kan byta ut defekta gener eller klippa bort defekta delar av en gen hos människor med ärftliga sjukdomar samt läkemedel som reparerar skadat brosk, skadad ryggmärg och skadade näthinnor. Det finns små partiklar av metaller - nanopartiklar upphöjda med så många minusnollor efter sig att jag inte har räknat dem - som kan fås att döda precis de celler de är riktade mot, t.ex. cancerceller. Mycken forskning återstår dock för att vi ska vara säkra på att de inte missar målet och för med sig oönskade reaktioner hos människa av allvarligt slag.
De nya läkemedlen kan komma att revolutionera livet för inte minst människor med sällsynta diagnoser eller med andra kroniska sjukdomar, men de kommer att kräva komplicerad och säker diagnostik och en mer individualiserad behandling än den vi ser idag. Den här morgondagen måste vi förbereda oss på. Ger läkarutbildningen de blivande läkarna de kunskaper som behövs för att de ska kunna använda de nya läkemedlen? Behövs "certifiering" av de läkare som får förskriva de nya läkemedlen? Är läkemedelskontrollen utformad så att vi kan ge rimliga garantier för de nya läkemedlens effektivitet och säkerhet?
Deltagarna i EMA:s möte var överens om att det här är frågor vi måste ta tag i redan nu, men som en av deltagarna i mötet sa: "Vi har så fullt upp med att lösa dagens problem att vi inte hinner ta tag i morgondagens". Naturligtvis får vi inte stanna vid det uttalandet. Nu ankommer det på oss politiker att lyfta blicken och ta tag i morgondagens frågor för patienternas skull. Det hägrar som jag ser det en ljusnande framtid för människor med kroniska och livshotande sjukdomar om vi gör något med det vi vet behövs redan idag.
tisdag 1 december 2009
Världsaidsdagen den 1 december
Artikel som idag publicerades i Arbetarbladet
Kunskapen om hiv/aids behöver förbättras
Världsaidsdagen – som infaller i dag 1 december – uppmärksammar i år diskriminering och fördomar. Det är ett angeläget tema. Vi vet att det finns många missuppfattningar och en förvånande stor okunskap om hur hiv smittar och vad en hiv-infektion innebär för den enskilde.
Den inhemska spridningen av hivinfektion i Sverige ligger på en, i ett internationellt perspektiv, låg och stabil nivå. Men många människor lever med hivinfektion eller aids i Sverige.Hivpositiva personer känner sig negativt särbehandlade i arbetslivet. Det är ett faktum att när hivinfekterade personer är öppna med sin hivstatus löper de risken att hotas av diskriminering, utanförskap och ensamhet.
Vi känner också till exempel på felaktigt bemötande av hivpositiva av myndigheter och av hälso- och sjukvården. De grupper som är mest drabbade av hiv/aids har många gånger även en utsatt hälsosituation i övrigt. Arbetet med att förebygga hivinfektion och andra sexuellt överförbara och blodburna sjukdomar måste därför samordnas med övrigt folkhälsoarbete.
Åtgärder behövs för att förändra synen i samhället på hiv och aids så att den blir mer realistisk och öppen. Det är självklart angeläget att vidta åtgärder mot diskriminering och stigmatisering av hivinfekterade personer och att noga följa att deras mänskliga rättigheter inte kränks.
Okunskap om hivinfektion och dess smittvägar orsakar fördomar och intolerans mot hivinfekterade.
Förekomst av intolerans riskerar att bidra till att personer som misstänker att de är smittade undviker att testa sig. De går därmed miste om sin möjlighet till medicinsk behandling och den kunskap som behövs för att inte föra smittan vidare.
Det kan konstateras att diskriminering och stigmatisering av hivsmittade förekommer i det svenska samhället. Och det är ett problem som behöver bekämpas.
Vi behöver nu kraftsamla för att få ett långsiktigt hållbart arbete mot hiv/aids. Och det arbetet måste inkludera frågor om hur det är att leva som hiv-smittad i Sverige i dag. Vid Socialstyrelsen finns sedan 2006 Rådet för samordning av insatser mot hiv/aids. Hivrådet har till uppgift att bland annat ”verka för att skapa öppenhet kring hiv/aids och att motverka stigmatisering och diskriminering av hivsmittade och deras närstående”.
Av de medel som Socialstyrelsen disponerar går även en del till att skapa öppenhet kring hiv/aids och att motverka stigmatisering och diskriminering av hivsmittade och deras närstående. En viktig aktör i detta sammanhang är de hivsmittades egna organisationer, och de erhåller också statligt bidrag.
Regeringen satsar 145 miljoner kronor per år för insatser mot hiv/aids. En överenskommelse med Sveriges kommuner och Landsting styr insatserna och lyfter fram strategiska frågor på lokal och regional nivå.
Samarbetet mellan lokal, regional och statlig nivå är avgörande för hur vi klarar det förebyggande arbetet.
Överenskommelsen för 2010 är nyligen beslutad. Parterna är överens om att under år 2010 bland annat avsätta medel för tidsbegränsade satsningar för projekt som avser insatser för ökat stöd till familjer med hivsmittade samt insatser mot diskriminering och stigmatisering. Under den kommande treårsperioden kommer också medel att avsättas för fortsatt utveckling av stöd och samordning för att säkerställa en god kunskapsnivå hos alla huvudmän rörande bemötandefrågor av personer som lever med hivinfektion.
Hiv-prevention är inte en vanlig, enkel smittskyddsfråga. Kopplingen till sexualitet, missbruk, migration och social utsatthet skapar tyvärr en effektiv grogrund för fördomar. Kunskapen om hiv/aids och om hur det är att leva med sjukdomen behöver därför förbättras i offentlig verksamhet, i arbetslivet och i samhället i stort.
Maria Larsson (KD)
äldre- och folkhälsominister
Kenneth Johansson (C)
ordförande i socialutskottet
Cecilia Widegren (M)
gruppledare i socialutskottet
Barbro Westerholm (FP)
gruppledare i socialutskottet
Anders Andersson (KD)
gruppledare i socialutskottet
Kunskapen om hiv/aids behöver förbättras
Världsaidsdagen – som infaller i dag 1 december – uppmärksammar i år diskriminering och fördomar. Det är ett angeläget tema. Vi vet att det finns många missuppfattningar och en förvånande stor okunskap om hur hiv smittar och vad en hiv-infektion innebär för den enskilde.
Den inhemska spridningen av hivinfektion i Sverige ligger på en, i ett internationellt perspektiv, låg och stabil nivå. Men många människor lever med hivinfektion eller aids i Sverige.Hivpositiva personer känner sig negativt särbehandlade i arbetslivet. Det är ett faktum att när hivinfekterade personer är öppna med sin hivstatus löper de risken att hotas av diskriminering, utanförskap och ensamhet.
Vi känner också till exempel på felaktigt bemötande av hivpositiva av myndigheter och av hälso- och sjukvården. De grupper som är mest drabbade av hiv/aids har många gånger även en utsatt hälsosituation i övrigt. Arbetet med att förebygga hivinfektion och andra sexuellt överförbara och blodburna sjukdomar måste därför samordnas med övrigt folkhälsoarbete.
Åtgärder behövs för att förändra synen i samhället på hiv och aids så att den blir mer realistisk och öppen. Det är självklart angeläget att vidta åtgärder mot diskriminering och stigmatisering av hivinfekterade personer och att noga följa att deras mänskliga rättigheter inte kränks.
Okunskap om hivinfektion och dess smittvägar orsakar fördomar och intolerans mot hivinfekterade.
Förekomst av intolerans riskerar att bidra till att personer som misstänker att de är smittade undviker att testa sig. De går därmed miste om sin möjlighet till medicinsk behandling och den kunskap som behövs för att inte föra smittan vidare.
Det kan konstateras att diskriminering och stigmatisering av hivsmittade förekommer i det svenska samhället. Och det är ett problem som behöver bekämpas.
Vi behöver nu kraftsamla för att få ett långsiktigt hållbart arbete mot hiv/aids. Och det arbetet måste inkludera frågor om hur det är att leva som hiv-smittad i Sverige i dag. Vid Socialstyrelsen finns sedan 2006 Rådet för samordning av insatser mot hiv/aids. Hivrådet har till uppgift att bland annat ”verka för att skapa öppenhet kring hiv/aids och att motverka stigmatisering och diskriminering av hivsmittade och deras närstående”.
Av de medel som Socialstyrelsen disponerar går även en del till att skapa öppenhet kring hiv/aids och att motverka stigmatisering och diskriminering av hivsmittade och deras närstående. En viktig aktör i detta sammanhang är de hivsmittades egna organisationer, och de erhåller också statligt bidrag.
Regeringen satsar 145 miljoner kronor per år för insatser mot hiv/aids. En överenskommelse med Sveriges kommuner och Landsting styr insatserna och lyfter fram strategiska frågor på lokal och regional nivå.
Samarbetet mellan lokal, regional och statlig nivå är avgörande för hur vi klarar det förebyggande arbetet.
Överenskommelsen för 2010 är nyligen beslutad. Parterna är överens om att under år 2010 bland annat avsätta medel för tidsbegränsade satsningar för projekt som avser insatser för ökat stöd till familjer med hivsmittade samt insatser mot diskriminering och stigmatisering. Under den kommande treårsperioden kommer också medel att avsättas för fortsatt utveckling av stöd och samordning för att säkerställa en god kunskapsnivå hos alla huvudmän rörande bemötandefrågor av personer som lever med hivinfektion.
Hiv-prevention är inte en vanlig, enkel smittskyddsfråga. Kopplingen till sexualitet, missbruk, migration och social utsatthet skapar tyvärr en effektiv grogrund för fördomar. Kunskapen om hiv/aids och om hur det är att leva med sjukdomen behöver därför förbättras i offentlig verksamhet, i arbetslivet och i samhället i stort.
Maria Larsson (KD)
äldre- och folkhälsominister
Kenneth Johansson (C)
ordförande i socialutskottet
Cecilia Widegren (M)
gruppledare i socialutskottet
Barbro Westerholm (FP)
gruppledare i socialutskottet
Anders Andersson (KD)
gruppledare i socialutskottet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
