Människors rätt till ett värdigt livsslut

Jag har varit väldigt upptagen på senare tid och har därför missat att blogga om viktiga händelser och initiativ. Men från och med nu ämnar jag delta oftare och mer regelbundet i den sociala mediedebatten.

Först några ord om Liberala riksmötet i Västerås, helgen 13-14 mars, som samlade tusentalet folkpartister. Alla högt motiverade att göra en bra valrörelse. Örebros kommunstyrelseordförande Staffan Werme (FP) och jag hade ett välbesökt seminarium om Folkpartiets äldrepolitik. Det stora intresset från folkpartisterna bådar gott. Äldrefrågorna står högt upp på dagordningen och Folkpartiet har ett bra och trovärdigt program. Parboendegarantin är ett förslag som vinner allt större gehör ute i kommunerna. Nu gäller det bara att kommunicera det på ett bra sätt till väljarna.

Värdigt livsslut
I riksdagen antogs förra veckan propositionen ”Stärkt ställning för patienten – vårdgaranti, fast vårdkontakt och förnyad medicinsk bedömning". Den är ett exempel på en rad viktiga beslut som vi har tagit och kommer att fortsätta ta för att öka individens rätt till självbestämmande i hälso- och sjukvården. Givetvis ska den vara av hög kvalitet och lättillgänglighet. I propositionen skriver regeringen ett viktigt stycke som jag citerar här:

”All hälso- och sjukvård är, med några få undantag, frivillig för patienten. Det är den enskilde som avgör om och när han eller hon vill söka vård för en åkomma. Det är också den enskilde som avgör om han eller hon vill ta emot någon behandling eller inte. Varje medborgare har enligt 2 kap 6 § regeringsformen ett grundlagsskydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Denna rättighet får under vissa villkor begränsas i lag. Sådana begränsningar finns i t.ex. smittskyddslagen (2004:168) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.”

Det här stycket har relevans för den återigen uppblossade livsslutsdebatten där en 31-årig kvinna skrivit till Socialstyrelsen om att hon vill få slippa fortsätta sin mångåriga respiratorbehandling och därmed avsluta sitt liv. Och nu har en man med ALS, som också skrivit till Socialstyrelsen därför att han inte kunnat få kontinuerlig palliativ sedering. Han har i stället begärt att få kunna begå läkarassisterat självmord. Nu, idag, kom beskedet att han begått självmord men det sägs inte hur. Medierna skriver att Socialstyrelsen avsett att ge honom ett preliminärt svar nästa vecka, men han förmådde inte vänta på det.

Dessa båda fall visar hur angeläget det är att Socialstyrelsen kommer ut med tydliga råd om hur man bör förfara i fall som dessa. När vi i hälso- och sjukvården inte kan bota ett tillstånd är det vår uppgift att ge lindring och tröst. Med tillgång till god palliativ vård och palliativ sedering kan vi gå dessa patienters önskemål till mötes. Men det måste vara solklart hur vi kan och får förfara.