Värdighet och valfrihet vid livets slut

I debatten i söndags mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i SVT:s Agenda stod det klart att Fredrik Reinfeldt är beredd att sänka skatten för pensionärer under nästa mandatperiod om statsfinanserna så tillåter. Jan Björklund har fört fram det beslut vi tog vid Folkpartiets landsmöte i höstas nämligen att kommande inkomstskattesänkningar också ska omfatta pensionärer.

Sedan till en annan het fråga, nämligen värdighet och valfrihet vid livets slut. Igår var jag inbjuden till Sveriges Kristna Råds konferens om Avgörande frågor vid livets slutskede. Hur skall vi dö? Daniel Tarschys, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och nu ordförande i Statens Medicinsk Etiska Råd (SMER) var en av inledarna. Vi tre som har stått för en promemoria om frågeställningar vid livets slut, nämligen sjukhusprästen Daniel Brattgård, professorn i allmänmedicin och tidigare ordföranden i Svenska Läkaresällskapets etiska delegation Niels Lynöe och jag själv fick presentera våra ställningstaganden och synpunkter på den debatt som förts efter det att SMERs promemoria överlämnats till socialminister Göran Hägglund för åtgärd. Så här är läget som jag ser det idag.

Svenska Läkaresällskapets etiska delegation som 2007 lade fram etiska riktlinjer vid ställningstagande till att avstå från och avbryta livsuppehållande behandling har nu kommit ut med kompletteringar och förtydliganden av sina tidigare riktlinjer om palliativ sedering, dvs. att patienten får sova under sin sista tid om smärtor, ångest, andningssvårigheter och andra symtom blir för svåra. Återigen står patientens självbestämmande i fokus.

Läkarförbundet tog i december 2009 beslut om ändringar i sina etiska regler. Texten ”Läkaren får aldrig medverka till att aktivt påskynda döden” ersattes med ”Läkaren ska besinna vikten av att skydda och bevara människoliv och får aldrig medverka i åtgärder som syftar till att påskynda döden”. Genom att införa ordet ”syftar” har man löst problemet med att palliativ sedering de facto kan leda till en förkortning av livet. Härmed föreligger en överensstämmelse mellan Läkaresällskapets och Läkarförbundets etiska principer i fråga om livsslut.

Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) konstaterade i sin promemoria hösten 2008 att inledande eller avbrytande av livsuppehållande behandling ryms inom gällande lagstiftning. Däremot var det juridiska läget för palliativ sedering mer oklart. Beträffande läkarassisterat självmord fordrades fortsatt utredningsarbete. SMER hade funnit att läkare i sällsynta fall skrivit ut läkemedel till patienter att användas vid självvalt livsslut, vilket inte ryms inom gällande lagstiftning. Aktiv dödshjälp stöddes inte av SMERs majoritet, men borde bli föremål för offentlig diskussion. SMER tog också upp behovet av förstärkning av den palliativa medicinen, att en vilande utredning om livstestamente borde väckas till liv och att Socialstyrelsens allmänna råd om livsslut borde moderniseras.

Socialministern var inte beredd att vidta några åtgärder med anledning av promemorian. SMERs förhoppning om offentlig debatt blev däremot över hövan bönhörd. Men! den saknade den reflekterande hållning den borde haft. Den syftade till att måla in olika debattörer i ett hörn. Efter offentliggörandet av Astrid Lindgren-fallet där en läkare i mars 2009 häktades misstänkt för dråp av en baby för vilken man beslutat avsluta livsuppehållande behandling ändrade debatten inriktning. Nu började det komma artiklar på temat att politiker inte får smita från sitt ansvar. Läkarna måste få tydligare riktlinjer hur de ska agera i livets slutskede, annars riskerar döende patienter att behöva utstå utdraget lidande för att vårdpersonalen fruktar polisen. Intensivvårdsläkare och barnläkare skrev artiklar om att, oavsett vad domen mot läkaren vid Astrid Lindgren blir, kommer de att fortsätta att lindra ångest och smärta under livets slutskede. Det är läkarens skyldighet mot patient och anhöriga. Det är ingen sak för åklagare och polis.

Vid Sveriges Kristna Råds konferens tog jag upp den slutsats jag drar efter den förda debatten att palliativ sedering nu i princip är godtagen. Vidare måste den palliativa vården byggas ut och palliativ medicin bli en tilläggsspecialitet. Om människor med plågsamma, obotligt förlöpande dödliga sjukdomar kan garanteras palliativ sedering bortfaller behovet av aktiv dödshjälp och att skriva ut läkemedel som en patient kan avsluta sitt liv med. Då kan människor i livets slutskede själva bestämma vad som är livskvalitet för dem och vården kan ge den lindring mot smärta och ångest som de behöver.

De två mest intressanta inlägg som i mitt tycke gjordes vid Sveriges Kristna Råds konferens var sjukhusprästen Daniel Brattgårds om att vi nu måste ta tag i frågeställningen: När blir medicinska ingrepp övergrepp? Det andra var ärkebiskop Anders Wejryds om att livsslutsfrågorna måste bli föremål för utredning. Socialminister Göran Hägglund kom i slutet av november 2009 med beskedet att regeringen kommer att ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med SKL utforma ett nationellt kunskapsstöd för God palliativ vård, men det är inte tillräckligt. Det är bra, men ärkebiskopen vill gå längre än så som jag uppfattade honom – frågan gäller hur vi ska dö den goda döden.