I veckan har Svenska Läkaresällskapet haft en konferens om multisjuklighet och multimedicinering hos äldre i Örebro. Bakgrunden är insikten om behovet av att ge enskilda äldre multisjuka personer en kvalificerad och individualiserad handläggning och uppföljning av deras hälsoproblem. Därför krävs det bred medicinsk/geriatrisk kompetens och gott samarbete inom personalteam, vårdcentraler, klinker och sjukhus, men också mellan olika kliniker och mellan primärvård, sjukhus och kommuner.
Här något av det som presenterades under de två dagar som konferensen pågick.
Prof. Mats Thorslund, Karolinska institutet, konstaterade att det blivit alltmer ovanligt att man dör snabbt och oväntat. De flesta av oss kommer sannolikt att möta en ”långsam död” i hög ålder. Vi kommer att få uppleva att flera av kroppens organsystem fallerar och att funktionsförmågan i olika avseenden försvagas. Man blir ”multisjuklig”, ”skröplig”, ”multiskröplig”, ”multisviktande” etc.
Prof. Gunnar Akner, Universitetssjukhuset i Örebro, konstaterade att den multisjuka patienten kräver att läkare och övriga yrkesgrupper har hög geriatrisk kompetens. De bör arbeta i team som har en ändamålsenlig sammansättning.
Prof. Sten Landahl, Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg, tog upp läkemedelsbehandlingen av äldre. Han sammanfattade med att vi vet att många äldre patienter behandlas med olämpliga läkemedel, att biverkningsförekomsten är hög, att patienterna inte tar sina läkemedel som ordinerat och att vårdprogram sällan tar hänsyn till äldre patienters funktionella förmåga. Men vi vet också att det finns många patienter som har nytta av sin läkemedelsbehandling och att man uppnår bäst resultat om behandlingen bygger på en samsyn mellan patient och behandlande läkare.
Prof. Yngve Gustafson, Universitetet i Umeå, tog upp frågan om hur sjukvården bör utvecklas för att möta förändrade vårdbehov på grund av en åldrande befolkning. Här följer några av de slutsatser som han landar i; alla yrkesgrupper i vården som möter gamla människor måste ha goda kunskaper om åldrandet och åldrandets sjukdomar; vården måste organiseras så att den kan möta behoven hos multisjuka äldre människor; teamarbete är en förutsättning för utredning, vård, rehabilitering, prevention och omsorg om äldre människor; symtom hos äldre måste utredas och orsaken behandlas i samma utsträckning som hos yngre människor.
Som ni ser stämmer Folkpartiets äldreprogram med det som professionen framförde i Örebro. Hur vi ska nå målen – det är en formidabel utmaning – men får Alliansen behålla makten efter valet och vi i Folkpartiet större andel av rösterna så ska vi nog kunna åstadkomma en hel del.
onsdag 28 april 2010
Folkpartiet och professionen överens om äldres behov och utmaningar
tisdag 13 april 2010
Den palliativ vården måste bli bättre
Debatten om läkarassisterat självmord går varm. Igår deltog jag i en paneldebatt med rubriken dödshjälpsdebatten och den palliativa vården. Läs mer i dagens nyhetsartikel på Dagens Medicin.
fredag 9 april 2010
Tills döden skiljer oss åt
Igår presenterade jag folkpartirapporten "Tills döden skiljer oss åt", som visar att bara 44 kommuner garanterar att äldre par kan fortsätta leva tillsammans då ene maken är i behov av ett äldreboende. Det vill vi i Folkpartiet givetvis ändra på. Därför känns det så skönt att det liberala budskapet om parboendegaranti finns på många lokaltidningars nyhetsplats idag. Jag kommer att fortsätta strida för den här frågan. Det ska inte längre vara upp till kommunerna att avgöra när äldre par ska skiljas åt.
onsdag 7 april 2010
Ett perspektiv på jobbskatteavdraget för äldre
Det jobbskatteavdrag som infördes för pensionärer i arbetslivet byggde på tankar som fördes fram i utredningen Senior 2005 och av Pensionsforum samt Forum 50 + under åren 2003 – 2005. Det fanns en insikt om att pensionsåldern behövde höjas på grund av den demografiska utvecklingen. Samtidigt skulle äldre som ville och kunde stanna kvar i arbetslivet inte hindras från att göra det. Då väcktes idén om införande av ett jobbskatteavdrag för äldre. Det var tänkt som en signal till arbetsgivarna om att samhället behöver ha kvar äldre i arbetslivet och till äldre att ni behövs i arbetslivet. När sedan ett jobbskatteavdrag infördes för både äldre och yngre kom det att ses som en diskriminering av pensionärerna som därmed inte fick en skattesänkning utan fick betala skatt som tidigare. Det finns i regeringen en förståelse för denna uppfattning. Därför har skatten genom höjt grundavdrag sänkts två gånger för pensionärer och nu kommer således en tredje sänkning som motsvarar fem miljarder kronor.
Det ska i det här sammanhanget nämnas att andra länder också arbetar med frågan om hur människor kan stimuleras till att arbeta längre. I Nederländerna infördes 2001 skattelättnader för äldre som fortsätter i arbetslivet och 2009 gick man vidare på den linjen. Här tycks det dock inte ha lett till samma starka motreaktioner som i Sverige. Sannolikt därför att det handlar om skattelättnader för äldre som yrkesarbetar och äldre som är pensionärer, inte om yngre yrkesarbetande.
Det ska i det här sammanhanget nämnas att andra länder också arbetar med frågan om hur människor kan stimuleras till att arbeta längre. I Nederländerna infördes 2001 skattelättnader för äldre som fortsätter i arbetslivet och 2009 gick man vidare på den linjen. Här tycks det dock inte ha lett till samma starka motreaktioner som i Sverige. Sannolikt därför att det handlar om skattelättnader för äldre som yrkesarbetar och äldre som är pensionärer, inte om yngre yrkesarbetande.
torsdag 25 mars 2010
Människors rätt till ett värdigt livsslut
Jag har varit väldigt upptagen på senare tid och har därför missat att blogga om viktiga händelser och initiativ. Men från och med nu ämnar jag delta oftare och mer regelbundet i den sociala mediedebatten.
Först några ord om Liberala riksmötet i Västerås, helgen 13-14 mars, som samlade tusentalet folkpartister. Alla högt motiverade att göra en bra valrörelse. Örebros kommunstyrelseordförande Staffan Werme (FP) och jag hade ett välbesökt seminarium om Folkpartiets äldrepolitik. Det stora intresset från folkpartisterna bådar gott. Äldrefrågorna står högt upp på dagordningen och Folkpartiet har ett bra och trovärdigt program. Parboendegarantin är ett förslag som vinner allt större gehör ute i kommunerna. Nu gäller det bara att kommunicera det på ett bra sätt till väljarna.
Värdigt livsslut
I riksdagen antogs förra veckan propositionen ”Stärkt ställning för patienten – vårdgaranti, fast vårdkontakt och förnyad medicinsk bedömning". Den är ett exempel på en rad viktiga beslut som vi har tagit och kommer att fortsätta ta för att öka individens rätt till självbestämmande i hälso- och sjukvården. Givetvis ska den vara av hög kvalitet och lättillgänglighet. I propositionen skriver regeringen ett viktigt stycke som jag citerar här:
”All hälso- och sjukvård är, med några få undantag, frivillig för patienten. Det är den enskilde som avgör om och när han eller hon vill söka vård för en åkomma. Det är också den enskilde som avgör om han eller hon vill ta emot någon behandling eller inte. Varje medborgare har enligt 2 kap 6 § regeringsformen ett grundlagsskydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Denna rättighet får under vissa villkor begränsas i lag. Sådana begränsningar finns i t.ex. smittskyddslagen (2004:168) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.”
Det här stycket har relevans för den återigen uppblossade livsslutsdebatten där en 31-årig kvinna skrivit till Socialstyrelsen om att hon vill få slippa fortsätta sin mångåriga respiratorbehandling och därmed avsluta sitt liv. Och nu har en man med ALS, som också skrivit till Socialstyrelsen därför att han inte kunnat få kontinuerlig palliativ sedering. Han har i stället begärt att få kunna begå läkarassisterat självmord. Nu, idag, kom beskedet att han begått självmord men det sägs inte hur. Medierna skriver att Socialstyrelsen avsett att ge honom ett preliminärt svar nästa vecka, men han förmådde inte vänta på det.
Dessa båda fall visar hur angeläget det är att Socialstyrelsen kommer ut med tydliga råd om hur man bör förfara i fall som dessa. När vi i hälso- och sjukvården inte kan bota ett tillstånd är det vår uppgift att ge lindring och tröst. Med tillgång till god palliativ vård och palliativ sedering kan vi gå dessa patienters önskemål till mötes. Men det måste vara solklart hur vi kan och får förfara.
Först några ord om Liberala riksmötet i Västerås, helgen 13-14 mars, som samlade tusentalet folkpartister. Alla högt motiverade att göra en bra valrörelse. Örebros kommunstyrelseordförande Staffan Werme (FP) och jag hade ett välbesökt seminarium om Folkpartiets äldrepolitik. Det stora intresset från folkpartisterna bådar gott. Äldrefrågorna står högt upp på dagordningen och Folkpartiet har ett bra och trovärdigt program. Parboendegarantin är ett förslag som vinner allt större gehör ute i kommunerna. Nu gäller det bara att kommunicera det på ett bra sätt till väljarna.
Värdigt livsslut
I riksdagen antogs förra veckan propositionen ”Stärkt ställning för patienten – vårdgaranti, fast vårdkontakt och förnyad medicinsk bedömning". Den är ett exempel på en rad viktiga beslut som vi har tagit och kommer att fortsätta ta för att öka individens rätt till självbestämmande i hälso- och sjukvården. Givetvis ska den vara av hög kvalitet och lättillgänglighet. I propositionen skriver regeringen ett viktigt stycke som jag citerar här:
”All hälso- och sjukvård är, med några få undantag, frivillig för patienten. Det är den enskilde som avgör om och när han eller hon vill söka vård för en åkomma. Det är också den enskilde som avgör om han eller hon vill ta emot någon behandling eller inte. Varje medborgare har enligt 2 kap 6 § regeringsformen ett grundlagsskydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Denna rättighet får under vissa villkor begränsas i lag. Sådana begränsningar finns i t.ex. smittskyddslagen (2004:168) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.”
Det här stycket har relevans för den återigen uppblossade livsslutsdebatten där en 31-årig kvinna skrivit till Socialstyrelsen om att hon vill få slippa fortsätta sin mångåriga respiratorbehandling och därmed avsluta sitt liv. Och nu har en man med ALS, som också skrivit till Socialstyrelsen därför att han inte kunnat få kontinuerlig palliativ sedering. Han har i stället begärt att få kunna begå läkarassisterat självmord. Nu, idag, kom beskedet att han begått självmord men det sägs inte hur. Medierna skriver att Socialstyrelsen avsett att ge honom ett preliminärt svar nästa vecka, men han förmådde inte vänta på det.
Dessa båda fall visar hur angeläget det är att Socialstyrelsen kommer ut med tydliga råd om hur man bör förfara i fall som dessa. När vi i hälso- och sjukvården inte kan bota ett tillstånd är det vår uppgift att ge lindring och tröst. Med tillgång till god palliativ vård och palliativ sedering kan vi gå dessa patienters önskemål till mötes. Men det måste vara solklart hur vi kan och får förfara.
tisdag 26 januari 2010
Värdighet och valfrihet vid livets slut
I debatten i söndags mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i SVT:s Agenda stod det klart att Fredrik Reinfeldt är beredd att sänka skatten för pensionärer under nästa mandatperiod om statsfinanserna så tillåter. Jan Björklund har fört fram det beslut vi tog vid Folkpartiets landsmöte i höstas nämligen att kommande inkomstskattesänkningar också ska omfatta pensionärer.
Sedan till en annan het fråga, nämligen värdighet och valfrihet vid livets slut. Igår var jag inbjuden till Sveriges Kristna Råds konferens om Avgörande frågor vid livets slutskede. Hur skall vi dö? Daniel Tarschys, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och nu ordförande i Statens Medicinsk Etiska Råd (SMER) var en av inledarna. Vi tre som har stått för en promemoria om frågeställningar vid livets slut, nämligen sjukhusprästen Daniel Brattgård, professorn i allmänmedicin och tidigare ordföranden i Svenska Läkaresällskapets etiska delegation Niels Lynöe och jag själv fick presentera våra ställningstaganden och synpunkter på den debatt som förts efter det att SMERs promemoria överlämnats till socialminister Göran Hägglund för åtgärd. Så här är läget som jag ser det idag.
Svenska Läkaresällskapets etiska delegation som 2007 lade fram etiska riktlinjer vid ställningstagande till att avstå från och avbryta livsuppehållande behandling har nu kommit ut med kompletteringar och förtydliganden av sina tidigare riktlinjer om palliativ sedering, dvs. att patienten får sova under sin sista tid om smärtor, ångest, andningssvårigheter och andra symtom blir för svåra. Återigen står patientens självbestämmande i fokus.
Läkarförbundet tog i december 2009 beslut om ändringar i sina etiska regler. Texten ”Läkaren får aldrig medverka till att aktivt påskynda döden” ersattes med ”Läkaren ska besinna vikten av att skydda och bevara människoliv och får aldrig medverka i åtgärder som syftar till att påskynda döden”. Genom att införa ordet ”syftar” har man löst problemet med att palliativ sedering de facto kan leda till en förkortning av livet. Härmed föreligger en överensstämmelse mellan Läkaresällskapets och Läkarförbundets etiska principer i fråga om livsslut.
Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) konstaterade i sin promemoria hösten 2008 att inledande eller avbrytande av livsuppehållande behandling ryms inom gällande lagstiftning. Däremot var det juridiska läget för palliativ sedering mer oklart. Beträffande läkarassisterat självmord fordrades fortsatt utredningsarbete. SMER hade funnit att läkare i sällsynta fall skrivit ut läkemedel till patienter att användas vid självvalt livsslut, vilket inte ryms inom gällande lagstiftning. Aktiv dödshjälp stöddes inte av SMERs majoritet, men borde bli föremål för offentlig diskussion. SMER tog också upp behovet av förstärkning av den palliativa medicinen, att en vilande utredning om livstestamente borde väckas till liv och att Socialstyrelsens allmänna råd om livsslut borde moderniseras.
Socialministern var inte beredd att vidta några åtgärder med anledning av promemorian. SMERs förhoppning om offentlig debatt blev däremot över hövan bönhörd. Men! den saknade den reflekterande hållning den borde haft. Den syftade till att måla in olika debattörer i ett hörn. Efter offentliggörandet av Astrid Lindgren-fallet där en läkare i mars 2009 häktades misstänkt för dråp av en baby för vilken man beslutat avsluta livsuppehållande behandling ändrade debatten inriktning. Nu började det komma artiklar på temat att politiker inte får smita från sitt ansvar. Läkarna måste få tydligare riktlinjer hur de ska agera i livets slutskede, annars riskerar döende patienter att behöva utstå utdraget lidande för att vårdpersonalen fruktar polisen. Intensivvårdsläkare och barnläkare skrev artiklar om att, oavsett vad domen mot läkaren vid Astrid Lindgren blir, kommer de att fortsätta att lindra ångest och smärta under livets slutskede. Det är läkarens skyldighet mot patient och anhöriga. Det är ingen sak för åklagare och polis.
Vid Sveriges Kristna Råds konferens tog jag upp den slutsats jag drar efter den förda debatten att palliativ sedering nu i princip är godtagen. Vidare måste den palliativa vården byggas ut och palliativ medicin bli en tilläggsspecialitet. Om människor med plågsamma, obotligt förlöpande dödliga sjukdomar kan garanteras palliativ sedering bortfaller behovet av aktiv dödshjälp och att skriva ut läkemedel som en patient kan avsluta sitt liv med. Då kan människor i livets slutskede själva bestämma vad som är livskvalitet för dem och vården kan ge den lindring mot smärta och ångest som de behöver.
De två mest intressanta inlägg som i mitt tycke gjordes vid Sveriges Kristna Råds konferens var sjukhusprästen Daniel Brattgårds om att vi nu måste ta tag i frågeställningen: När blir medicinska ingrepp övergrepp? Det andra var ärkebiskop Anders Wejryds om att livsslutsfrågorna måste bli föremål för utredning. Socialminister Göran Hägglund kom i slutet av november 2009 med beskedet att regeringen kommer att ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med SKL utforma ett nationellt kunskapsstöd för God palliativ vård, men det är inte tillräckligt. Det är bra, men ärkebiskopen vill gå längre än så som jag uppfattade honom – frågan gäller hur vi ska dö den goda döden.
Sedan till en annan het fråga, nämligen värdighet och valfrihet vid livets slut. Igår var jag inbjuden till Sveriges Kristna Råds konferens om Avgörande frågor vid livets slutskede. Hur skall vi dö? Daniel Tarschys, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och nu ordförande i Statens Medicinsk Etiska Råd (SMER) var en av inledarna. Vi tre som har stått för en promemoria om frågeställningar vid livets slut, nämligen sjukhusprästen Daniel Brattgård, professorn i allmänmedicin och tidigare ordföranden i Svenska Läkaresällskapets etiska delegation Niels Lynöe och jag själv fick presentera våra ställningstaganden och synpunkter på den debatt som förts efter det att SMERs promemoria överlämnats till socialminister Göran Hägglund för åtgärd. Så här är läget som jag ser det idag.
Svenska Läkaresällskapets etiska delegation som 2007 lade fram etiska riktlinjer vid ställningstagande till att avstå från och avbryta livsuppehållande behandling har nu kommit ut med kompletteringar och förtydliganden av sina tidigare riktlinjer om palliativ sedering, dvs. att patienten får sova under sin sista tid om smärtor, ångest, andningssvårigheter och andra symtom blir för svåra. Återigen står patientens självbestämmande i fokus.
Läkarförbundet tog i december 2009 beslut om ändringar i sina etiska regler. Texten ”Läkaren får aldrig medverka till att aktivt påskynda döden” ersattes med ”Läkaren ska besinna vikten av att skydda och bevara människoliv och får aldrig medverka i åtgärder som syftar till att påskynda döden”. Genom att införa ordet ”syftar” har man löst problemet med att palliativ sedering de facto kan leda till en förkortning av livet. Härmed föreligger en överensstämmelse mellan Läkaresällskapets och Läkarförbundets etiska principer i fråga om livsslut.
Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) konstaterade i sin promemoria hösten 2008 att inledande eller avbrytande av livsuppehållande behandling ryms inom gällande lagstiftning. Däremot var det juridiska läget för palliativ sedering mer oklart. Beträffande läkarassisterat självmord fordrades fortsatt utredningsarbete. SMER hade funnit att läkare i sällsynta fall skrivit ut läkemedel till patienter att användas vid självvalt livsslut, vilket inte ryms inom gällande lagstiftning. Aktiv dödshjälp stöddes inte av SMERs majoritet, men borde bli föremål för offentlig diskussion. SMER tog också upp behovet av förstärkning av den palliativa medicinen, att en vilande utredning om livstestamente borde väckas till liv och att Socialstyrelsens allmänna råd om livsslut borde moderniseras.
Socialministern var inte beredd att vidta några åtgärder med anledning av promemorian. SMERs förhoppning om offentlig debatt blev däremot över hövan bönhörd. Men! den saknade den reflekterande hållning den borde haft. Den syftade till att måla in olika debattörer i ett hörn. Efter offentliggörandet av Astrid Lindgren-fallet där en läkare i mars 2009 häktades misstänkt för dråp av en baby för vilken man beslutat avsluta livsuppehållande behandling ändrade debatten inriktning. Nu började det komma artiklar på temat att politiker inte får smita från sitt ansvar. Läkarna måste få tydligare riktlinjer hur de ska agera i livets slutskede, annars riskerar döende patienter att behöva utstå utdraget lidande för att vårdpersonalen fruktar polisen. Intensivvårdsläkare och barnläkare skrev artiklar om att, oavsett vad domen mot läkaren vid Astrid Lindgren blir, kommer de att fortsätta att lindra ångest och smärta under livets slutskede. Det är läkarens skyldighet mot patient och anhöriga. Det är ingen sak för åklagare och polis.
Vid Sveriges Kristna Råds konferens tog jag upp den slutsats jag drar efter den förda debatten att palliativ sedering nu i princip är godtagen. Vidare måste den palliativa vården byggas ut och palliativ medicin bli en tilläggsspecialitet. Om människor med plågsamma, obotligt förlöpande dödliga sjukdomar kan garanteras palliativ sedering bortfaller behovet av aktiv dödshjälp och att skriva ut läkemedel som en patient kan avsluta sitt liv med. Då kan människor i livets slutskede själva bestämma vad som är livskvalitet för dem och vården kan ge den lindring mot smärta och ångest som de behöver.
De två mest intressanta inlägg som i mitt tycke gjordes vid Sveriges Kristna Råds konferens var sjukhusprästen Daniel Brattgårds om att vi nu måste ta tag i frågeställningen: När blir medicinska ingrepp övergrepp? Det andra var ärkebiskop Anders Wejryds om att livsslutsfrågorna måste bli föremål för utredning. Socialminister Göran Hägglund kom i slutet av november 2009 med beskedet att regeringen kommer att ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med SKL utforma ett nationellt kunskapsstöd för God palliativ vård, men det är inte tillräckligt. Det är bra, men ärkebiskopen vill gå längre än så som jag uppfattade honom – frågan gäller hur vi ska dö den goda döden.
tisdag 12 januari 2010
Pensionärers ekonomi
Pensionärernas ekonomi har debatterats i olika medier de senaste dagarna. Här litet fakta och synpunkter.
För det första har jag den största förståelse för att det kan vara svårt för äldre att få ekonomin att gå ihop, särskilt om man inte har någon kompletterande pensionsförsäkring. Det är också stötande att gapet mellan förvärvsarbetandes och pensionärers inkomster ökar. Samtidigt ska man ha klart för sig att i det nya pensionssystemet har pensionerna stigit med 21,2 % de senaste åren. Hade vi haft kvar det gamla hade höjningen stannat vid 16 % och de yrkesarbetandes avgifter till systemet successivt rakat i höjden. Det finns en beräkning på att yrkesarbetande år 2025 skulle betala en tredjedel av sin inkomst till pensionssystemet om vi haft kvar det gamla ATP-systemet. Lägger man sedan på statlig och kommunal skatt så blir det mindre än en tredjedel av inkomsten kvar att leva på. Det var inte hållbart och det var därför vi bytte till nuvarande system där 18,5 % av inkomsten går till pensionssystemet. Men som konsekvens måste fler arbeta längre och arbetslöshet och sjuklighet vara låga för att pensionerna ska kunna ligga på en hög nivå och höjas.
År 2009 ökade de allmänna statliga pensionerna i genomsnitt upp med 500 kr före skatt genom att 2008 var ett ekonomiskt sett bra år fram till den ekonomiska krisen. Den medför en sänkning med ca 500 kr år 2010. Samtidigt slår balanseringen (den s.k. bromsen) till vilket förvärrar situationen. De fem partier som står bakom pensionsöverenskommelsen (S, M, C, FP, KD) har därför kommit fram till att balanseringen bör slås ut över tre år för att nedskrivningen inte ska bli så brant. I stället för en genomsnittlig sänkning av pensionen i år med ca 450 kr blir det därmed en sänkning med ca 360 kr.
Regeringen har dessutom sänkt skatten för pensionärer 2009 och 2010 genom förhöjda grundavdrag, som totalt ger en garantipensionär mellan 3 500 och 4 400 kr i sänkt skatt och samtliga pensionärer mellan 2750 och 6 300 kr i sänkt skatt. Dessutom har bostadstillägget höjts från ersättningsnivån 91 till 93 %. Takbeloppet har höjts från 4 500 kr till 5 000 kr.
Vi i Folkpartiet försvarar lägre skatt på arbete, men vi arbetar samtidigt för att genomföra fler skattesänkningar för pensionärerna, än de Alliansen redan genomfört. Pensionärernas skattesänkningar 2009 och 2010 var faktiskt deras första på fjorton år! Folkpartiet anser att Alliansen bör föreslå en skattesänkning för pensionärer även för år 2011.
För det första har jag den största förståelse för att det kan vara svårt för äldre att få ekonomin att gå ihop, särskilt om man inte har någon kompletterande pensionsförsäkring. Det är också stötande att gapet mellan förvärvsarbetandes och pensionärers inkomster ökar. Samtidigt ska man ha klart för sig att i det nya pensionssystemet har pensionerna stigit med 21,2 % de senaste åren. Hade vi haft kvar det gamla hade höjningen stannat vid 16 % och de yrkesarbetandes avgifter till systemet successivt rakat i höjden. Det finns en beräkning på att yrkesarbetande år 2025 skulle betala en tredjedel av sin inkomst till pensionssystemet om vi haft kvar det gamla ATP-systemet. Lägger man sedan på statlig och kommunal skatt så blir det mindre än en tredjedel av inkomsten kvar att leva på. Det var inte hållbart och det var därför vi bytte till nuvarande system där 18,5 % av inkomsten går till pensionssystemet. Men som konsekvens måste fler arbeta längre och arbetslöshet och sjuklighet vara låga för att pensionerna ska kunna ligga på en hög nivå och höjas.
År 2009 ökade de allmänna statliga pensionerna i genomsnitt upp med 500 kr före skatt genom att 2008 var ett ekonomiskt sett bra år fram till den ekonomiska krisen. Den medför en sänkning med ca 500 kr år 2010. Samtidigt slår balanseringen (den s.k. bromsen) till vilket förvärrar situationen. De fem partier som står bakom pensionsöverenskommelsen (S, M, C, FP, KD) har därför kommit fram till att balanseringen bör slås ut över tre år för att nedskrivningen inte ska bli så brant. I stället för en genomsnittlig sänkning av pensionen i år med ca 450 kr blir det därmed en sänkning med ca 360 kr.
Regeringen har dessutom sänkt skatten för pensionärer 2009 och 2010 genom förhöjda grundavdrag, som totalt ger en garantipensionär mellan 3 500 och 4 400 kr i sänkt skatt och samtliga pensionärer mellan 2750 och 6 300 kr i sänkt skatt. Dessutom har bostadstillägget höjts från ersättningsnivån 91 till 93 %. Takbeloppet har höjts från 4 500 kr till 5 000 kr.
Vi i Folkpartiet försvarar lägre skatt på arbete, men vi arbetar samtidigt för att genomföra fler skattesänkningar för pensionärerna, än de Alliansen redan genomfört. Pensionärernas skattesänkningar 2009 och 2010 var faktiskt deras första på fjorton år! Folkpartiet anser att Alliansen bör föreslå en skattesänkning för pensionärer även för år 2011.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
